dreams don't come true, do they?

varför hoppas jag ens?
jag hade som gett upp hoppet egentligen, men personer i min omgivning ger mig hopp, vill att jag inte ska ge upp. och varför egentligen ge upp det man mår allra bäst av?
- jo för att man hela tiden bryts ner och blir besviken när ens familj inte tror på en, inte ens försöker se det man själv ser. jag tror nog inte ni förstår hur mycket det verkligen skulle betyda för mig. mer än någonting annat just nu, visst är det dagar där jag kanske inte känner yippie, men just nu gör jag det inte alls, ingenting är toppar ingenting är dalar. det är bara en jävla raksträcka och så har det varit sen, ja egentligen februari med vissa undantag.

och nej jag kan inte bara förlita mig på dansen, för det som ger mig samma glädje är att stå på scen, och jag kan inte leva på att göra det 1gång per termin, det är för sällan. ska resterande halvår bara ok? aldrig bra eller dåligt utan bara okej?

det låter bara för rätt, under 1 halvårs tid + ca 2 månader har jag hittat 3 stycken som jag kände, åh dehär kan vara ngt för mig. varenda gång får jag till svar - vi tar en sak i taget, skjuter bara på problemet.. skjut mig hellre i ryggen eller dra ut kniven ur mitt bröst. fortsätter det såhär kommer jag fortast möjligt flytta, lämna dehär. för om dom som står en närmast gör en besivken och sårar en gång på gång, varför ska man då stanna där?

inget hårmodellande här inte, 8 av typ 36 sökande, PYTTSAN

kärlek.